ibland får man tankar om saker och ting som hänt förr. det kan vara en liten liten sak man bara irriterar sig på, eller som bara finns i huvudet. det behöver inte vara någonting man gjort, utan att man bara vet om det. det finns i huvudet, och när det kommer någonting liknande på filmer eller kanske att någon pratar om någonting liknande, så kan man börja tänka på det. JUST SÅ kände jag när jag kollade på Wallander-skytten.
och nu tänker i säkert (vadå, har hon någon som har dödat människor?!) men nej, vet ni vad, det har jag inte. jag tänkte bara på Pontus, som blev pappa ung. han ville inte ha barnet, och flyttade ifrån barnet direkt. jag vill inte peka ut, jag vill inte säga namn eller någonting. men jag struntar fullständigt i vad som hände i min uppväxt. även om det kanske fanns en förälder som inte kunde ta sitt ansvar om mig, så fanns det alltid en annan. jag bryr mig inte om vad ena föräldern gjorde. lämnade mig, sårade mig, vad som hellst. för jag har glömt det. jag har glömt det negativa.
och det vill jag att ni där ute också ska göra. även om det kanske inte gäller detta, även om det inte gäller just dig och din familj eller något sånt.
du kanske bara har bråkat med din bästa vän, eller gjort slut med din pojkvän.. och känner att allt är skit. du tänker på allt negativt, men inte det positiva i det hela. du tänker antagligen mest på allt det negativa, som gjorde att det blev sådär. men varför tänker man inte på allt positivt? varför hänger man upp sig på ett litet litet fel man gjort?
-det är slut mellan dig och pojkvännen, eller dig och flickvännen.. ni bråkade alldeles för mycket, klarade inte av att vara tillsammans på heltid.. visst, det är aldrig kul att bråka, det vet jag. men när ni gjort slut, vad händer då? går ni vidare utan att prata med varandra?
ni har ju endå delat livet med varandra,eller iallafall någon månad, eller något år, eller kanske till och med flera år... och vet mycket om varandra, varför ge upp en sådan fin kontakt? även om ni bråkade, och hade det skit, så föll ni för varandra, och bestämmde er för att bli tillsammans och förmodligen leva ihop. varför tänker inte fler på att det fanns ju någonting litet där hos honom/henne som jag verkligen tyckte om, som jag absolut inte vill förlora. det fanns någonting där hos den människan som jag älskade, från och med jag såg henne/honom. varför slänger vi iväg kontakten såhär? kan jag tänka. vänner. VÄNNER är ett riktigt hårt ord i mina ögon, för jag har själv blivit sviken, och svikit. men VÄNNER, det kan man vara. jag tycker att man ska försöka klara av att kämpa för att inte slänga iväg allt man hade tillsammans med den människan. jag tycker själv att om det skulle ta slut mellan mig och min pojkvän, att vi skulle vara vänner, och utforska världen endå tillsammans, men att bara inte vara tillsammans. att umgås, som vänner, och ha kul. men jag vet inte, jag kanske pratar skit nu, men jag har börjat tänka efter mer om dagens sammhälle. jag är besviken på mig själv att jag inte tidigare sagt detta. att jag inte tidigare insåg hur de flesta ungdomar är.
men samtidigt vill jag hjälpa folk att tänka lite mer. även om ni kan tycka detta är skit.

ni får gärna kommentera, skriv hur ni känner. vill ni att det itne ska bli med på en kommentar på bloggen, så har jag det bara i arkivet, så ingen annan ser. det är bara att skriva det, innan jag godkänner kommentaren.

nu ska jag sova, och vakna pigg. och då hoppas jag också att magvärken är över. ni får sova så gott, så hörs vi imorgon, godnatt mina fina läsare! / emmaboswell