jag sitter här i sängen helt lost. en skål med nötter på ena sidan, och en skål med vindruvor på andra. någonting har vart fel, hela dagen. jag har inte kunna koncentrera mig på något jag gjort, och jag vet inte varför. efter igår så förändrades det nog mycket, men egentligen ingenting. jag kom gåendes hem till frida som en helt annan person.. en glad människa, en människa som inte har någonting bakom sig som är tungt. allt det där är borta nu. vad som än har hänt med folk runt om kring mig och så, så kommer jag alltid älska dom för vilka de är till mig. personer som verkligen älskar varann, står kvar där i vad som än händer.. jag är inte den dumma typen, jag försöker vara så framåt så möjlig, vill att alla ska ha det bra. men igenom allt nu, så har någon sagt till mig att jag ska ta hand om mig själv mer än vad jag tar hand om andra.. men det blir såklart hur svårt som helts eftersom jag alltid, nästan alltid stått där med mina vänners problem och bråk i mina egna händer.
jag känner mig på något sätt både glad och ledsen. det finns positiva tankar, och negativa.. men de negativa, är egentligen positiva, som jag omvecklat till något värre. tankar snurrar i mitt huvuud 24/7, och jag tänker mest på saker jag kunde gjort bättre igenom allt. varför forstsatte jag bråka? varför gick jag inte bara in på mitt rum och lugnade ner mig, och sedan gick ut och sa förlåt? varför blev det alltid fel? det var bara jag som kunde ställa den frågan till mig själv, men jag gjorde det aldrig. jag hade inge vett i huvudet på mig, så jag bara forstatte och tracka, mer och mer.. och det blev bara sämre och sämre. jag är så ledsen för det idag ska ni veta. nu idag när jag står här och vet mer, mer än vad jag gjorde för kanske 1 eller 2 år sedan.. så blir jag besviken på mig själv, fattar inte varför jag inte lärde mig det tidigare, varför jag gjorde saken värre.
nu kommer det faktist tårar ned för min kind, tårar som är gjorda för en viss person. personen i mitt liv, min spegel, alltså.. det känns så jobbigt att alla dessa meningar jag skriver nu ska behöva skrivas, och inte sägas. jag vet inte om hon vet att det är hon i halva texten jag menar.. men för mig känns det som att hon skulle förstå.
jag vill säga förlåt för allt, jag vill inte behöva känna att jag har dåligt samvete längre, dåligt samvete för att jag en gång puttat ut, utan att veta vad som stod på spel. det kunde vart något bra, som ett förlåt eller något, men jag hade inget vett i huvet, och bara gick..

/ emmaboswell