Bild från tiden med långt hår/Jag känner en obehaglig känsla, men på samma gång känner jag en trygg och en behaglig känsla. Ibland önskar man att man kunde ge en människa mer än någon annan någonsin skulle kunna göra. Man önskar att man kunde ge allt, fast man ingenting hade att ge. Allt som mina vänner, bekanta, familj och andra människor gett mig, och visat mig saker och ting, får mig att känna vad jag gjort tillbaka. Jag vet att jag är en fin vän till mina vänner, en fin flickvän, en fin familjemedlem, men jag saknar någonting att ge tillbaka till dem, som jag någonstans vet vart och vad jag ska ge. Jag har kanske förlorat många kärleksceller i mitt liv, men samtidigt har jag kunnat bygga upp dem igen, och tagit vara på dem. Även om jag haft det tufft, med allt i livet som de flesta andra kanske också haft med, så vet jag att människor älskar mig väldigt mycket. Det jag försöker komma fram till är att jag vill ge de närmaste personerna i mitt liv en extra tanke till att jag verkligen älskar dem. Jag kanske inte alltid visar det, kanske heller inte alltid kan uttrycka mig så mycket som de människorna velat. Jag vill att de människorna ska ta vara på alla ord jag säger till dem, för även om jag aldrig skulle kunna beskriva kärleken till dem, så kommer de någon gång förstå vad jag menade. Ingen kan vara perfekt, ingen kan heller bara göra bra saker, tänker jag. Jag vill även skriva nu när jag ändå håller på. Anna och Bengt, som vart mina allra närmaste i 2 år nu. Kärleken till er är så obeskrivligt stor, och jag hoppas att ni kommer kunna förstå hur mycket jag älskar er. Utan er hade jag nog aldrig kunna skriva sånt här, aldrig hade jag kunnat älska människor som jag kan idag. Ni är så otroligt vackra människor, som vill hjälpa alla, som tar tag i ens hand när man håller på att falla, jag älskar er, ännu en gång!