Efter att ha tänt alla ljus i hela lägenheten så funderar jag på om det verkligen var detta jag ville. Ville jag starta mitt liv i en egen lägenhet redan innan 18-årsåldern? Ville jag börja vuxenlivet och starta om livet på nytt? Svaret på den frågan är NEJ. Allt detta var för tidigt för mig. Jag känner idag att hade jag haft en möjlighet, så hade jag inte flyttat hemifrån innan 20.

Jag var helt enkelt inte redo med att vara en lägenhetsägare och behöva göra allt som det inkluderar. Handla mat, laga mat, städa, tvätta, betala räkningar, jobba och så mycket mer. MEN, jag hade ingen annan möjlighet, och jag antar att jag kommer ha mycket med mig i livet av detta. Mitt/mina barn kommer förhoppningsvis ha en mamma som lägger ner hela sin själ i deras liv, och oavsätt vad, så kommer dem inte flytta ifrån mig innan de känner sig riktigt redo för det.

Jag saknar att ha en mamma eller pappa i samma stad att krama om på kvällarna. Jag saknar att ha en mamma eller pappa i närheten som kan krama om mig när jag är som sjukast. Jag saknar att ha en mamma och en pappa i närheten som hjälper mig om kvällarna att plugga när det är som mest i skolan.

Jag saknar så mycket i mitt liv och jag ångrar mycket i mitt liv. Och jag ångrar att jag inte säger ifrån tidigare när jag vet att någonting är fel. Men jag ångrar inte en sekund av min envishet, som fått mig till den starka personen som jag idag är. Jag vet att jag klarar det mesta efter en uppväxt med sprickor i förhållanden jag levt med. Och jag ångrar inte de gångerna jag kunnat säga ifrån gå vidare. 

 

Det jag bara vill att andra unga ska ta med sig är att man ska inte ha för bråttom. Men är du tvungen, så gör det bästa av situationen och tänk på framtiden. Tänk på vad saken i frågan kan ha med sig för nytta. Det du själv tror är en motgång, kommer förmodligen tillslut sluta i en framgång. 

 

Tack för du tog dig tid att läsa dessa onödiga tankar från en 18-årig tjejs liv.